det finns

Det finns nåt i mig som vill ut, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Jag tror det är aggressivitet. Jag har dock börjat se ett mönster i detta, varje söndag e det samma sak. Men denna söndagen kan vara extra jobbig, för nån ljög mig rätt upp i ansiktet. Egentligen är det inget nytt, men jag envisas ändå att försöka tro på människor. Men tydligen lever vi i en värld av besvikelse och lögner. Och jag förstår inte hur man orkar. Jag har precis gått igenom DV gamla inlägg och jag måste säga att jag saknar den gamla goda tiden. 

I förrgår kom R och hans underbara mormor in på mitt jobb. Han mormor är fortfarande en av de absolut sötaste personer jag någonsin sett. Kul och se dem båda.

Imorgon blir det jobb eftersom det dumma köpcentret aldrig har stängt. Sen Y på kvällen?

Jag längtar efter att få börja plugga
Jag längtar efter att allt ska vända och gå så som jag vill
Jag längtar tills vi åker till cypern
Jag längtar tills sommaren
Jag längtar till att få komma bort
Jag längtar tills någon förstår vad jag menar
Jag längtar tills någon glömmer bort min namnsdag
Jag längtar efter ett lyckorus
Jag längtar efter mig själv....
Var tog JAG vägen?

vem är mannen?

Igår gjorde jag som jag alltid gör och gick in och handlade min lunch på Coop. Plockade åt mig det vanliga, keso, päron och en råg bulle. Ställde mig i kön. Bakom mig smyger det upp två killar som först försöker sno det som de har handlat...

1 - "Vad gör du mannen?"
2 - "Vad menar du mannen?"
1 - "Men mannen, jag bara skojade ju"
2 - "Ska vi ha nåt mer mannen"?
1 - "Mannen, ta tändstickor med"
2 - "Har du ingen tändare, mannen?"
1 - "Men mannen, vad fan?"
2 - "Vad är det mannen?"
T - Skratt från mig.
1 & 2 - "Kvinna, vad är det?"
T - "Jag bara undrar vem MANNEN är?"

idag

Idag har det varit en helt okej dag. 

Jag har kommit på att jag nog trots allt är lite bortskämd. I alla fall av P. P har svårt att säga nej. Jag har som vanligt på min lunch hittat ett par nya pumpa som jag självklart behöver till min samling, men som jag egentligen inte har plats med bland de andra 52 paren. Jag försöker förklara för P är detta är en sjukdom, och att när jag går in i en sko affär så är det som om någon ond ande från under jorden tar tag i mig och släpar in mig som en människa utan leder. Just nu är min "grej" skor med väldigt starka färger, och till påsk har jag såklart hittat ett par gula. Så efter lite övertalande så vet jag att jag kommer hitta dessa gula älsklingar i mitt påskägg i år. Min P är underbar.

Jag har spenderat min kväll med E och H. H har påsklov och jag är ledig imorgon så det passade bra med en kväll för oss. Vi kände oss ganska hurtiga, eller mer ett annat ord för "panik på våra liv" Så på med jackorna och ut och vandrade i det friska vädret. Underbart skönt och underbart kallt. Vi har våra långa djupa samtal som vi hoppas leder någonstans, vi reflekterar ofta över hur vi kom hit till den punkten vi är idag och vad vi hade kunna göra bättre. Och vad vi inte ska göra om. Med andra ord så pratar vi i mun på varandra konstant och slänger in små tips till varandra i timmar, men vi förstår alltid vad den andra menar och det är ju det som är huvudsaken. Jag mår alltid sprudlande bättre när vi haft dessa samtal. 

Nu kommer M hem, och det ska bli underbart roligt. Så på lördag blir det påskfest. Och det ska bli underbart roligt. För en gångs skull ska vi vara hos mig. Jag har bott här i snart ett år och fortfarande inte haft någon vidare fest. Beror nog mest för att jag är rädd för den polska tanten, men också för att det slutade med ett sönderslaget fönster som var mini liten och där kravlade det ut en stor blödande man i stor panik. Lite skeptisk. Sen har vi ju tvätttanten lisbeth. Inte vågat tvätta på länge, så jag köper nytt.

har du?

Har du någon gång tittat på ditt liv och tänkt "detta är inte mitt liv"?
Har du någon gång stått i ett rum fullt med folk och skrikit allt vad du kan men ingen tittar ens upp?
Har du någonsin kännt att du sitter inne med så mycket som du bara vill skrika ut, men kan inte för "normen" säger att "det gör man inte"
Jag är trött, trött på att det kan aldrig gå den vägen som jag vill att det ska. Jag har tagit emot mycket, och jag klarar det, men ibland märker jag att jag bara tittar upp i himlen och tänker "räcker det inte nu"? Eller så har jag bara maximal otur. Man är inte helt lycklig fråns man får kärlek? Jag saknar nåt som inte finns. Jag har H, hon älskar mig för vad jag än gör och hitttar på...

Sen finns det små glädje ämnen i livet som bara helt enklet måste redogöras här.
En söndag middag hos Svensson - Carell
Lillebror: Var inte han en fitta?
Mamma: Ja, men fittor kan blekas med tiden
Pappa: Vem är en fitta?

Efter ett tag...

Pappa: Min arbetskollega C. Flens kommer och tittar på dig på onsdag...

(Diskussionen var gamla ex) Jag älskar min familj....

när man kör till nåt bättre...

När jag känner att jag behöver tänka eller bara var för mig själv så gör jag som "Thelma och Lousie" Och då menar jag inte köra ut från ett stup, som för övrigt är helt ologiskt. Utan nej, jag bara kör, kör och kör. Det har blivit mycke ensam körning på sistonde, eftersom min trogna vapendragade emigrerade till berget av var. När man bara kör och kör, så kommer känslan av att man kör bort från allt som gör att man mår dåligt och kör vidare på en väg om tro där allt ska bli bättre i slutändan. Man kommer bort, för ett litet tag. Och den känslan, den känslan älskar jag...

tänka

Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problemen vi skapat med det gamla sättet att tänka....

I helgen blir det i alla fall massa roligt. Jag har saknat Y så fruktansvärt mycket och nu har vi äntligen tid för varandra, och då sk vi helt klart göra det vi är bäst på. You and me allways....

När blixten slår ner...

Inte en gång utan miljoner gånger på samma ställe. Och jag är så trött på det. Ja, trött är det ultimata ordet. 
Jag tror inte att jag ens bryr mig längre. Att jag ens orkar bry mig. Jag tycker verkligen om dig, men jag känner att jag orkar bara inte med nåt litet damm som ligger och snusar en under näsan hela tiden. Jag vet inte om jag ska känna mig bortgjorde eller bara än en gång sviken, eller helt enkelt inte bry mig. Jag har nog gett upp....
Helt plötsligt blir man övertalad att tycka om någon och sen dyker det upp någon sm förstör allt, och jag hoppas att alla är nöjda och glada. Tydligen så klarar man sig bättre själv. ....



RSS 2.0