Idag var ja på det så kallade mötet, jag fick reda på att tvätt tanten inte hette lisebeth utan liselott.
Men hon är inte problemet idag utan det är den rysk/svenska tanten, som hela tiden hoppade över massa saker i dagordningen och avbröt alla varje chans hon fick...
Dessa dagarna som har gått har jag tänkte lite på vad jag egentligen vill skrika ut. Men egentligen behövs det inte. Jag vet att om jag gör det så "räddar" jag en människa från mycket sorg i framtiden men gör jag det så får denna personen mycket sorg nu. Hur klarar man sig från detta? Några tips?
Idag träffade jag M för första gången på jätte länge. Jag har saknat henne så. Bara så roligt att ha henne hemma igen.
Måste säga att min insperation tryter lite, tror delvis på att jag har bilen denna vecka och inte åker buss så jag får inte bevittna några speciella upptåg. Nästan så man saknar att åka buss lite.
Nu har jag inte sett Mamma och Pappa på snart två veckor. Och jag måste säga att jag saknar dem. Jag har världens bästa realtion med mina två päron. Visst när jag bodde hemma så bråkade jag och mamma om att mina saker låg över allt i hela huset, jag tyckte hon hade fel då, men kan nog hålla med om att hon hade väldigt mycket rätt. Nu har jag snart bott hemifrån i två år och det har faktiskt förbättrat vår relation. Jag bråkar nästan ALDRIG med mina föräldrar. Man kan nog säga att vi har mer en kompis relation, och vem har de med sina föräldrar egentligen? Jag älskar att M kommer hit med fyra bakelser och vi dyker ner i soffan och kollar massa Sex and the city avsnitt. Jag älskar att P föreslår en kväll med bara en massa musik där hela saken går ut på att jag ska gissa vem artisten är, vilken låt och när den gjordes. Och han tycker det är lika roligt varje gång. Och de är dem stunderna som räknas. Jag älskar att jag vet att jag kan prata om allt med M och hon ger otroligt goda råd. Jag älskar att P alltid säger råd som är "sockerinlindade" och tror bäst om alla. Jag älskar också att P håller på principer, när jag var fem år ville han ha en liten prinsesstårta på ett bageri men bagaren vägrade baka en om han inte fick baka en stor. P handlade aldrig där igen. Jag älskar att P tittar på mig som om jag fortfarande är hans lilla flicka och när hans flicka blev jätte sårad för dryga två år sedan så skrev P ett brev till den som orsakade allt, M tyckte brevet var lite väl "tydligt" Hon hade rätt. Jag kan nog säga helt ärligt, att jag vill ha det som dem har när jag blir "stor" Deras förhållande, ders kärlek till varandra och deras framgång. Jag är stolt över mina päron. Tanken slog mig nu att jag har precis satt väldigt höga krav på vad jag vill ha. Och jag kommer inte ge mig förens jag får dem. Jag ska bli lika lycklig som dem två....
